Sista mönsterbården

Nu är den sista mönsterbården klar. Jag startade den 2 varv efter det att jag satt av maskor för tummen. Det fungerar bra för en tumvante. Men om det varit en fingervante hade det blivit problem eftersom bården är rätt bred och det varit dags för fingrarna innan bården var klar.

I nuläget tycker jag inte att det verkar som om dessa vantar får med sig speciellt mycket av Ore-känsla även om jag använt mig av traditionella mönster och färger. Våra gamla traditionella mönster verkar alltid bli vackrast om man försöker närma sig den traditionella stickfastheten. Ett tunnare garn hade nog gett ett bättre resultat ...  Ska trots det göra dessa färdiga och sedan får vi se om det blir ett nytt försök med tunnare garn senare i år.

Varför finns det så få brudgumsvantar?

En förklaring kan vara att det förr var en vanlig sed att låta sig begravas i sina finaste kläder - sina bröllopskläder om man hade varit gift i livet.

”En död gift kvinna skulle ha på sig sina brudvantar, en död gift man sina brudgumsvantar.” (Keyland: ”Seder och bruk vid dödsfall och begravning i västra Värmland” - Fataburen 1923, sid 96)

I vilken omfattning dessa seder varit gängse i Ore socken är något som jag inte alls känner till. Om det var en vanlig sed i Ore, måste jag ju också ställa fråga hur det kommer sig att det faktiskt finns några bröllopsvantar kvar. En annan risk är att uppgiften att det är brudgumsvantar härrör från den som lämnat föremålet till museet – en säljare eller givare. Minsta källkritiskiska hållning ser en fara i detta faktum. Jag skulle helst vilja se ett mer konkret vittnesbörd från tiden före industrialiseringen. Det kanske finns, men jag känner inte till det. Den som har information i frågan är välkommen att berätta, gärna till min e-postadress: opmelin(snabel-a)gmail.com.

”I Värmland var det sålunda sed, att en död gift kvinna skulle ha på sig sina brudvantar vid begravningen, vilka därför sparades för detta ändamål, och att en död, gift man skulle begravas, iförd sina brudgumsvantar. (Fotnot nr 11) Vanligt var också, att man i livstiden åt sig stickade s. k. »dösselvantar» och »dösselstrumpor » (dödsvantar, dödsstrumpor), d. v. s. vantar och strumpor, som man skulle ha på sig, då man en gång begravdes.” (A Wiberg: ”Att festa skip” - en studie i fornnordisk begravningsritual. - Fornvännen 1937, sid 99 - 108) Fotnot nr 11: N. Keyland , Seder och bruk vid dödsfall, Fatab. 1923: 96. Jfr NMA. 20570 (Torpa, Östergötland), 21368 (Sollerö, Dalarna: vita vantar, brudhandskar av skinn); samma sed förekommer på de mest skilda håll. I Kina brukade den döde begravas i sina bröllopskläder (de Groot, The religions system of China 1:47; H. Rydh, Fertility rites sid. 92). Hos Guarayu väver hustrun vid bröllopet sina och sin mans gravklädor (Preuss: Tod und Unsterblichkeit sid. 12).

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/1144/1937_099.pdf?sequence=1

Ore socken hade ju genom Furudals bruk (vars historia kan läsas på http://www.rattvik.se/furudalsbruk) fler kontakter med borgerliga modeströmningar i Stockholm än många andra mindre kulturområden i Dalarna. Det är därför lätt att tänka sig att den lokalt särpräglade klädkulturen tidigare övergavs genom modets påverkan. Samtidigt förstår jag också om religiösa och rituella sedvanor – som ceremonier kring död och begravning - stod emot ett sådant förändringstryck. Vilket de faktiska förhållandena var, vet jag som jag redan sagt inte.

”Under sin livstid gjorde människorna i ordning sin egen likklädsel, som personen ifråga skulle iklädas efter att hon eller han dött. Många gånger sparade männen sina bröllopsskjortor och kvinnorna sina bröllopslinnen för att begravas i dem. Var det så tragiskt att en kvinna dog strax innan sitt bröllop hände det att man klädde henne i hennes brudklänning.”
http://www.ts.skane.se/fakta/doden-och-begravningen

”Hvarje ordentlig hustru hade färdigsytt »jordtyg» (likklädsel) till sig ock sin man liggande i sin klädkista. Det bestod af en »jordsärk» till hanne ock en »jordslgorta» till honom, »jordlakan» ock »ögonkastet». Likklädseln togs fram ock visades för kvinnliga gäster, då dessa enligt allmän sed roades med ett noggrant skärskådande af alla kistornas ock skåpens innehåll. År 1879 såg jag i en skola en liten bondflicka sitta ock sy på sin helt unga mors »jordsärk». Äfven äldre tjänstpigor försågo sig med likklädsel, ock det ansågs för ett slående bevis på slarf ock lättsinne, om någon vid mognare år ej ställde om denna sak.” (E. Wigström: Allmogeseder i Rönnebergs Härad på 1840-talet.)

Fler brudgumsvantar från Ore hembygdsförening

Här kommer ytterligare ett par brudgumsvantar från Ore Hembygdsförenings samlingar. 

Vi ser att bårderna utformas på olika sätt från vante till vante. Här ser vi också att dekorationen vid tumkilen kan variera. De vantar som tidigare visats på bloggen har ett zigzag-mönster, men dessa vantar har bara en maskrad i bårdernas bottenfärg. 

Ytterligare ett kännetecken är hoptagningen i fingertopparna. I många moderna stickbeskrivningar ser fingertopparna ut som en spets. Här har fingertoppen en mer rundad form.

Upplagt och påbörjat

Nu har jag lagt upp och börjat sticka!
Jag följer inspirationsvanten så gott det går, och har lagt upp 120 maskor till kragen, vilket verkar helt perfekt nu när jag har stickat en bit. Hitills är det Hifa och Bergå- garn jag använt, de är ganska lika i grovlek, och så småningom kommer jag att plocka in ett gult från estniska hemslöjden som är rätt så likt bergå, lika rivigt! Stickor nummer 2.
När det gäller nyanserna så är detta ju en blixtbild från telefonen och de återges inte så bra. Jag har i alla fall inte valt riktigt så starka färger som det kanske var i en ny vante om de stickades med anilinfärgat garn t ex. Jag tycker helt enkelt inte att det är så snyggt, utan jag låtsas att min vante blivit lite blekt, men inte i samma utsträckning som förlagan!
Lillemor skriver i sitt mail att bårderna i hennes vante och dess förlaga inte var tvåändstickade, och jag har nu suttit och granskat min förlaga på denna punkt både länge och väl. Säker kan man ju inte vara utifrån en bild, men jag tycker det verkar som om de bruna ränderna mellan bårderna är tvåändstickade, men att bårderna inte är det, därför väljer jag att göra så. Jag tänker då särskilt på den mittersta, gul- röda bården, den ser lite för "lös" ut.  Vad säger ni andra? Håller ni med?

Helena

Provstickar

Nu har jag kommit igång med provstickning av färg och mönster.

Det är alltid lika spännande och se hur färgerna "arbetar". 

Antingen så "gifter" de sig eller så "bråkar" de med varandra.

Lite om mig och mitt material

Hej på er!
Jag är ny i gruppen, hittade den i går, men har tvåändsstickat en hel del, bla plagg från dalarna. Jag är historiker och gillar stickning och tycker om att kombinera de båda!
Till skilnad från er andra kommer jag inte investera i några nya fina garner, utan plocka ur den här korgen! Här finns alla möjliga tvåtrådiga ullgarner, Visjö, Hifa, gamla Bergå, härvor med lokalt garn både från Gotland och Småland! Men inget är z- spunnet! Det man går misste om i rafineri får man kompensera med teknisk skicklighet- eller något ditåt! Möjligtvis får jag köpa en härva av något brunt, jag är inte riktigt säker på att det bruna jag har räcker. Eller så chansar jag och skarvar, så gjorde man ju förr, vilket tycks vara fallet när det gäller den här inspirationsvanten som jag tänkte ha som förebild! Jag har ju inte sett andra än de ni lägger ut här så jag håller mig till dem utan att sväva ut för mycket.
Jag har ingen kunskap i sticktraditionen i Ore och är med för att jag vill lära mig, men om ni vill se sånt jag gjort och har lite kunskap om så finns det på min blogg!

Helena!

Garnval

Nu har jag funderat fram och tillbaka, ska jag sticka i det tunnare eller lite grövre z-tvinnade garnet från Wåhlstedts ullspinneri. Den blivande ägaren till tumvantarna vill ha lite tjockare kvalité, så då är garnvalet givet, det blir 5/2 som är lite grövre.

Ett väl gjort arbete behöver inte göras om – tankar i backspegeln

Stickfasthet

Antalet maskor i enfärgad och mönstrad tvåändsstickning skiljer sig åt. Detta faktum är varken oväntat eller okänt. Glömmer man, som jag gjort, bort det, eller struntar i att ta hänsyn till det, får det troligen oönskade konsekvenser.

Jag bortsåg från skillnaden och föreställde mig att både min enfärgade och mönstrade stickning ändå stickades med två trådar, varför maskantalet borde bli detsamma. Ack så fel jag haft. Sannolikt stickar jag dessutom med olika handlag när jag stickar mönstrade och enfärgade partier.

Så när jag hade satt tumkilarna på tråd kände jag på mig att jag behövde kontrollera mitt maskantal. Kartan och verkligheten överensstämde inte. Mina stickade tumkilar är större än mina beräknade. Jag kontrollerade därför min stickfasthet supernoga, med både förstoringsglas och med två stoppnålar, så att jag bara räknade maskor, inte räknade en maska två gånger och inte heller räknade mellanrummet mellan två maskor.

Jag måste nu justera mitt tidigare påstående om min stickfasthet. Med det extratunna z-tvinnade garnet och med 2 mm stickor får jag 56 maskor på 10 cm när jag stickar i en färg. Detta gäller det mörkblå garnet, ifall olika färger har något olika grovlek.

Jag har därför repat upp halva tumkilarna och dessutom räknat om fördelningen av maskor för fingrarna. Som jag hört sägas om att repa upp sin stickning: ”Det blir i alla fall mer stickglädje till samma kostnad!”

Avståndet mellan handflatans och handryggens mönster

Jag placerade mönstret på handflatan ca 1 cm ifrån handryggens mönster – och nu ser jag att det är alldeles för tätt! Om jag ändå hade tänkt mig för! Avståndet mellan mönstren intill handloven behöver vara ca 5 cm på en vante med storklek 8. Man kan lätt mäta – innan man börjar sticka mönstren - på en tidigare stickad vante. Mönsterkolumnerna behöver passera tumkilen parallellt. Jag skulle kunna repa upp ändå mer - men istället tänker jag kompensera genom att göra ”gångjärnet” i tumvecket bredare. Annars dras mönstren ihop på ett fult sätt längs pekfingrets utsida. 

Tumkil och lodrät mönsterbård

Nu är tumkilen och den lodräta mönsterbården klara. Jag gör tumvantar och anväder en tumkil med utökningar i ena kanten (dvs jag ökar en maska varje varv). Som lodrät mönsterbård valde jag ett enkelt zig-zag mönster som jag sett på en äldre vante. Nästa steg på dessa vantar blir att sticka ytterligare en mönsterbård tvärs över den yttre delen av handen.