En förklaring kan vara att det förr var
en vanlig sed att låta sig begravas i sina finaste kläder - sina bröllopskläder
om man hade varit gift i livet.
”En död gift kvinna skulle ha på sig sina
brudvantar, en död gift man sina brudgumsvantar.” (Keyland: ”Seder och bruk vid
dödsfall och begravning i västra Värmland” - Fataburen 1923, sid 96)
I vilken omfattning dessa seder varit gängse
i Ore socken är något som jag inte alls känner till. Om det var en vanlig sed i
Ore, måste jag ju också ställa fråga hur det kommer sig att det faktiskt finns
några bröllopsvantar kvar. En annan risk är att uppgiften att det är
brudgumsvantar härrör från den som lämnat föremålet till museet – en säljare
eller givare. Minsta källkritiskiska hållning ser en fara i detta faktum. Jag
skulle helst vilja se ett mer konkret vittnesbörd från tiden före
industrialiseringen. Det kanske finns, men jag känner inte till det. Den som
har information i frågan är välkommen att berätta, gärna till min e-postadress:
opmelin(snabel-a)gmail.com.
”I Värmland var det sålunda sed, att en död
gift kvinna skulle ha på sig sina brudvantar vid begravningen, vilka därför
sparades för detta ändamål, och att en död, gift man skulle begravas, iförd
sina brudgumsvantar. (Fotnot nr 11) Vanligt var också, att man i livstiden åt sig stickade
s. k. »dösselvantar» och »dösselstrumpor » (dödsvantar, dödsstrumpor), d. v. s.
vantar och strumpor, som man skulle ha på sig, då man en gång begravdes.” (A Wiberg: ”Att festa skip” - en studie i fornnordisk
begravningsritual. - Fornvännen 1937, sid 99 - 108) Fotnot nr 11: N. Keyland ,
Seder och bruk vid dödsfall, Fatab. 1923: 96. Jfr NMA. 20570 (Torpa,
Östergötland), 21368 (Sollerö, Dalarna: vita vantar, brudhandskar av skinn);
samma sed förekommer på de mest skilda håll. I Kina brukade den döde begravas i
sina bröllopskläder (de Groot, The religions system of China 1:47; H. Rydh,
Fertility rites sid. 92). Hos Guarayu väver hustrun vid bröllopet sina och sin
mans gravklädor (Preuss: Tod und Unsterblichkeit sid. 12).
Ore
socken hade ju genom Furudals bruk (vars historia kan läsas på http://www.rattvik.se/furudalsbruk) fler kontakter med
borgerliga modeströmningar i Stockholm än många andra mindre kulturområden i
Dalarna. Det är därför lätt att tänka sig att den lokalt särpräglade
klädkulturen tidigare övergavs genom modets påverkan. Samtidigt förstår jag
också om religiösa och rituella sedvanor – som ceremonier kring död och
begravning - stod emot ett sådant förändringstryck. Vilket de faktiska
förhållandena var, vet jag som jag redan sagt inte.
”Under sin livstid gjorde människorna i ordning sin egen
likklädsel, som personen ifråga skulle iklädas efter att hon eller han dött.
Många gånger sparade männen sina bröllopsskjortor och kvinnorna sina
bröllopslinnen för att begravas i dem. Var det så tragiskt att en kvinna dog
strax innan sitt bröllop hände det att man klädde henne i hennes brudklänning.”
http://www.ts.skane.se/fakta/doden-och-begravningen
http://www.ts.skane.se/fakta/doden-och-begravningen
”Hvarje ordentlig hustru hade färdigsytt »jordtyg»
(likklädsel) till sig ock sin man liggande i sin klädkista. Det bestod af en
»jordsärk» till hanne ock en »jordslgorta» till honom, »jordlakan» ock
»ögonkastet». Likklädseln togs fram ock visades för kvinnliga gäster, då dessa
enligt allmän sed roades med ett noggrant skärskådande af alla kistornas ock
skåpens innehåll. År 1879 såg jag i en skola en liten bondflicka sitta ock sy
på sin helt unga mors »jordsärk». Äfven äldre tjänstpigor försågo sig med
likklädsel, ock det ansågs för ett slående bevis på slarf ock lättsinne, om
någon vid mognare år ej ställde om denna sak.” (E. Wigström: Allmogeseder i Rönnebergs Härad på 1840-talet.)
De brudgumsvantar som finns bevarade i Ore hembygdsförening är ganska slitna. Det måste betyda att de använts och inte var tänkta att följa med i graven. Nu finns det å andra sidan inte särskilt många vantar bevarade. På Ore dräktkammare försöker man visa hur dräkten en gång såg ut. Många av de stickade plaggen där är kopior av äldre plagg. Vad som ev kan finnas i hemmen och på de äldre gårdarna har jag ingen aning om.
SvaraRaderaJag tänker som du: Om seden i Ore var den att bröllopsplaggen användes som likklädsel, då har de de vantar som existerar idag och som är ursprungliga, var och en en berättelse om varför de inte följde sin ägare i graven. Jag kan spekulera om olika orsaker - både personliga och tillfälligheter - men det är rejält tråkigt att vi inte har någon faktisk redogörelse. Jag undrar just vem man kan fråga om det överhuvudtaget finns något nedtecknat om äldre seder i Ore socken.
SvaraRadera